Erik spanar på sopor

Vi som arbetar med sjötransporter har noterat att det dyker upp allt fler vita och gröna balar i hamnarna. Det är sopor som importeras från andra delar av Europa. Att vi importerar sopor är relativt nytt och var inte lika vanligt för fem år sedan. Vän av ordning undrar naturligtvis varför vi importerar sopor till Sverige?

Man kan tycka att varje land, kanske till och med varje region, borde kunna ta hand om sina egna sopor. Hur miljövänligt och ekonomiskt kan det vara att transportera soporna hit?

Självklart finns en logisk anledning till soptransporterna till Sverige. Nu för tiden är det inte längre tillåtet att deponera soporna på hög i Europa. För varje ton som en svensk mottagningsstation tar emot, betalar avsändaren flera hundra kronor. Men förutom betalningen är materialet till nytta för oss i kalla Norden. Det har ett betydande energivärde och kan värma många bostäder när det används på rätt sätt. När soporna omvandlas till användbart bränsle kallar vi det inte längre för sopor. Det är då hushålls- och industriavfall som förädlas till Refuse Derived Fuel, RDF.

Vad gör vi med soporna då?

I Sverige använder vi soporna för att producera energi. Genom att elda dem i våra kraftvärmeverk blir de i huvudsak fjärrvärme, och i vissa fall även elektricitet. Eftersom vi behöver fjärrvärme är soporna ett ekonomiskt alternativ till att elda upp trä, olja eller andra bränslen. Samtidigt som vi behöver bli av med sopor på något sätt. Vi slår helt enkelt två flugor i en smäll. Sedan kan man diskutera om det finns ännu mer miljövänliga alternativ, om det går att återvinna ännu mer och så vidare. I debatten finns även moraliska frågor och argument. Som till exempel om just Sverige ska vara Europas soptipp? Och det kan man ju för all del få ha en åsikt om. Även om det som sagt aldrig hamnar på en tipp.

Lösa balar eller container?

Sopbalarna, eller energibalarna, kommer idag huvudsakligen i små konventionella fartyg från Storbritannien och Irland. Fartygen är 90 – 95 meter långa och kan lasta drygt 2 000 ton balar. Varför fartygen är så små beror till största delen på att hamnarna i Storbritannien har begränsat djupgående. Om vi i framtiden importerar från andra länder kan fartygen komma att bli större. I de svenska hamnarna lossas energibalarna med materialhanterare, en sorts förväxt grävskopa med speciellt gripverktyg. Balarna väger runt ett ton och är 1,5 kubikmeter stora.

Men vi ser även en annan möjlighet framöver. Storbritannien är en stor importregion och får därför ett stort överskott av tomma containers. Sverige, med all sin pappers- och stålproduktion, har ett konstant underskott av containers. Någon smart person har kommit på att man kan använda denna obalans för att ta hit energibalarna i containers istället, vilket sänker transportkostnaderna. Det har talats om otroligt stora containervolymer, något som vi inte har sett materialiserats ännu. Själv tror jag inte att det blir de volymerna som containerrederierna hoppas på. Det handlar både om att kunna hantera containers på lastningssiten och på mottagningssiten samt att containers kan behöva tvättas invändigt efteråt. Allt hänger så klart på hur lönsamt det blir i slutänden.

Att transportera energibalar i containers har en annan stor fördel. Vissa balar luktar och i värsta fall är de trasiga och läcker. Med containers slipper stuveriarbetare och annan personal i transportkedjan komma i närkontakt med dem. Det där med läckande och allmänt otrevliga balar var verkligen ett stort problem för några år sedan. När vi började importera balar slarvade avlastarna, som säljer balarna till svenska företag, med armeringen och plastomslaget. Resultatet blev att stuveribolagen hade sönder dem när de hanterades med stora maskiner. De gick även sönder under själva sjötransporten då de står stackade på varandra 7-10 lager i höjd. Balarna var ibland väldigt våta och det droppade, nästan rann lakvatten från dem. Det finns skräckexempel på hur det ibland varit ett par decimeter lakvatten kvar i fartyget efter lossning. Det kan inte ha varit en hälsosam soppa. Idag är dessa barnsjukdomar nästan helt borta och vi ser mycket torrare material och bättre förpackning, tack och lov. Även om vi får erkänna att lukten fortfarande är ett problem.

Alla sopor luktar inte

Men sopor behöver inte alltid vara illaluktande matrester. Det kan också vara returflis eller bränslepellets. Returflis är gammalt virke som tuggats ned till decimeterlånga taggiga träpinnar. Bränslepellets är papper, plast och trä som inte går att återvinna mer. I Södertälje är vi lyckligt lottade. Det lokala kraftvärmeverket, Igelstaverket, var koleldat från början, men under 90-talet höjdes skatten på fossila bränslen och då började man konvertera till utsorterat papper, plast och trä. Detta kommer till en mindre del i balar till Igelstakajen. De stora volymerna kommer fortfarande konventionellt och lossas med gripklo. Igelstaverket eldar alltså inte med hushållssopor.

Jag tror att transporterna av energiråvaror kommer att fortsätta. I Sverige har vi ett överskott av värmeverk med förbränningskapacitet. Vi har också behov av fjärrvärme under våra kalla vintrar. Jag kan tycka att det är bra att vi eldar upp det som inte går att återvinna på annat sätt, oavsett var materialet kommer ifrån. Det får naturligtvis inte ske på bekostnad av återvinning, det ska alltid ske först. Att sopor läggs på deponi och riskerar att läcka ut i grundvattnet kan inte vara bra oavsett i vilket land det sker. Det är bättre att vi använder vår kompetens med högeffektiva anläggningar och får billig och miljövänlig energi.